söndag 24 april 2011

Hur gör man?

Så manlig och stark, så rakryggad och stolt, så redo och tränad att slåss och försvara, så klok och så modig..och på väg..långt bort från mamma...långt bort från det trygga och säkra...Hur gör man..vad säger man...hur undviker man att gråta..hur vinkar man hej då, Nu räcker det inte ens med Mr snygg och choklad. Det här borde man få information om på mödravården..att en dag blir barnen stora och ........

9 kommentarer:

Eva i Halmstad sa...

Håller med dej , de är räligt när dom bestämt sej för att göra "sin plikt" eller hur dom nu tänker.
Min lille har varit i väg i två omgångar, de har var pest när han åkte och jag trodde aldrig att de skulle ta slut, men helt plötsligt så var de det.
Men de gör de inte lättare.

Hoppas att Mr Snygg kan distrahera dej lite.
Glad Påsk
Eva

Rosenvante sa...

Tror aldrig man vänjer sig.

Rät&Avig sa...

Usch, påminn mig inte!
Är inte riktigt där än, men det närmar sig med stormsteg...
/Ann-Britt

Astrid sa...

JO, det där känner man igen! Och så vuxna de blir. Och så jäkla snygga!
Där har du din egen Mr Snygg :D

Stiko Maria sa...

Åh huvva!! Jag tror aldrig man kan vara redo som mamma. Allra minst när det gäller den äldste. Därför har jag redan nu (och sen ett tag tillbaka) bett den snart 17-årige sonen att ha tålamod med sin mamma. Förklarat att i mamma hjärtat råder panik blandat med stolthet. Och att jag kommer att vara dryg och gråta som en tok. Jag förklarar att det är min ynkliga rätt efter att ha hjälpt honom igenom livets första fas.
Han skrattar gott åt sin mamma kan jag lova. Och fnittrar nöjt varje gång jag börjar hyperventilera när han påpekar att om två år är det flytt till Uppsala som gäller.
Innerst inne tror jag (i min dumhet) att han är nöjd med att ha en mor som vågar bry sig
Vågar bry sig.

Virkaholic ☆ Teskedsmamman sa...

Min äldsta är 7 år... jag bävar redan för den dagen de börjar segla bort från mig...

Cecilia sa...

Ibland tänker jag att man borde struntat i att skaffa sig barn. Åtminstone kunde man kanske fått information om att livet aldrig mer skulle bli det samma igen...man blir aldrig riktigt huvudpersonen igen. :-)
Fast så tomt och trist...

Eva sa...

Vet inte om man nångång vänjer sej....men bättre att bry sej än inte alls:)
,Man e ju ingen Älg som sparkar iväg sina kalvar,när det är dax för nästa.å tur är väl det,Det går säkert bra för din son och dej,känn dej stollt ist.som har fostrat honom
Kram!

Pixi sa...

Ja fy ,varför var det ingen som förvarna om att de faktiskt en gång blir stora o ska flyga från boet o ibland riktigt långt bort..Usch ja ,inte alls avis , får vara glad att jag har min påg inom landet iaf..ska hålla tummen att allt går bra,kram kram =)