tisdag 16 november 2010

Separationsångest

Idag har jag kört yngste sonen till Arlanda, han ska genomföra sitt livs resa till Australien i ett helt ÅR!! Samtidigt som jag är så himla stolt över honom att han gör det han drömt om så skär det i modershjärtat av saknad redan nu. Sista veckorna har varit fyllda av måsten och förberedelser så denna dag kom så snabbt, trots att vi så länge vetat. Sen när man står där och ska skiljas.. vad säger man? Jag älskar dig så mycket, kom bara hem igen mitt hjärta.....
Jag försökte piffa upp resten av dagen med lite garnköp. men inte ens det var roligt så jag tror jag tar en tidig kväll i sängen och gråter i kudden en skvätt,
Må gott

10 kommentarer:

Maritas Maskor sa...

Åh, jag förstår nog lite hur det måste kännas Sunna! Tänk att idag är den värsta dagen och sen är du en dag i taget närmare den dagen när han kommer tillbaka!
Han är väldigt lik dig, eller hur?
Kram Marita

Paradiset Kaos sa...

Ett år går väldigt fort. För fort ibland kan jag tycka.
Vad ska du hitta på garnerna?

Rosenvante sa...

Åh, jag kommer så väl ihåg när jag körde Emmy till flyget för hennes första långresa, fy så hemskt det var trodde det skulle gå lättare nästa gång, men där stod jag o storbölade igen. Men vi hade tät kontakt genom mail och nått samtal, vilket kändes bra och så att man hade nån liten koll vart de var också. Nu reste hon ju inte till ett land bara utan for mellan flera så det var inte så lätt att ha koll annars. Du ska se att tiden går fort och snart är det dags att hämta hem honom igen och då gråter du av glädje. Tänk vilket äventyr han får vara med om och vilka minnen har kommer att ta med sig sen i livet.
Kram

Mia stickar sa...

Oj oj, så länge har inte nåt av mina barn varit borta bara några månader. Men sänder datorn en tacksamhetens tanke för med den kan man hålla kontakten!

Pernilla sa...

Mina barn har nog något år kvar hemma. Jag fasar för den dagen, men man måste ju släppa dem någon gång. Om det inte hjälper med garn måste det kännas hemskt.

Pixi sa...

ett helt ÅR!!!! Ojoj,förstår du är ledsen men gud vilken tur att vi ändå har cyberspace..Då är avstånden inte långa..stor kram till dej .=)

Eva sa...

ja du det där med separationsångest och klippa navelsträngen är nått alldeles extra, Helt plötsligt är våra barn flygfärdiga . minns när jag skickade iväg min älste på militärövning utomlands,säger bara HUVVA! men trotts all vånda o saknad så gick tiden ganska fort iaf.
Vi kan vara stollta över våra duktiga barn som klara så mycke utan att vi är med.

Jag skickade mönstret på din hemma mail i går på dan,tusan att det inte ska funka alla gånger
bara ibland. Vart vill du jag skickar det ist?

Kram!

Renée sa...

Förstår att det måste vara otroligt jobbigt att han åker... Skulle mitt barn åka skulle jag nog bli galen! Eller nåt... Men nu för tiden är det ju bra att datorerna kan göra så man nästan träffas ändå. Tänk vad bra det är med teknik ändå... Kram!

Eva i Halmstad sa...

Hej
Vet var du går igenom, man både vill och inte vill.
Min lille kommer hem i morgon, han tid i Afghanistan är slut.
Pust.
Hoppas att ni hittar varandra i cyberrymden under tiden han är "over there".

Ha de gott
Eva.

Cecilia sa...

Åh, så härligt och hemskt på en gång! Flygfärdig, modig och företagsam men så långt bort!
Tur att det finns mail och sånt!