Vi fick livstecken från sonen borta i Australien, så underbart att få höra hans röst, se hans fantastiska bilder, och givetvis var jag tvungen att gråta en skvätt också när han sa -Mamma, här satt jag i paradiset och tänkte på dig! Det har nu gått 4 månader sen jag kramade honom senast, 8 månader kvar...Blir någonsin barnen för gamla? Ska nog gråta en skvätt till...
Må gott
16 kommentarer:
Visst är det vigtigt för de unga att utforska världen och jag hoppas mina brna också kommer att göra någon långresa eller under ne tid bosätta sig utomlands, Om inte annat för att få ett begrepp om hur olika världen kan te sig beroende på var man bor. Men så är det vi föräldrar som blir kvar hemma... Vi sörjer våra barn, vi saknar dem och vi kan knappt tänka på dem utan att bli melankoliska. Underligt, Ena stunden vill man att de skall åka och nästa sekund vill man ha dem hemma. Personlighetsklyvning eller?
Ja jisses så man satt o tjöt och hade sig när de reste på det där sättet. Tur vi har mail så man får lite livstecken då och då. Men en 1/3 är ju gången nu och snart har du honom hemma ska du se och tänk så mycket han fått se och upplevt då.
Förstår precis hur det känns - mina två söner var också borta på än det ena och än det andra i perioder. Men de utvecklas så bra på detta sätt och har så mycken erfarenhet med sig genom livet.
Gråt du många skvättar - det känns bara så skönt efteråt!
Ens barn blir aldrig för stora, man vill altid ha ett vakande öga över dem :)Som tur är mina barn inte så gamla än, så de kan ge sig ut i världen :) Att gråta lite brukar alltid kännas lite bättre. Kram Susanne
Susanne Pysselmamman :)
Tror vi kommer att sakna dom även om dom är i närheten. Föräldrar är föräldrar, vare sig barnen är små, eller vuxna.
Men ändå; Han inte bara tänkte på dig, han sa det också!
Tänkte just som du Cecilia. Vilken kille! Berättar att han satt och tänkte på mamma :-)
Så jobbigt! Men du ska se att de resterande 8 månaderna kommer att gå fort fort!
Jag skulle studera utomlands. USA eller sydafrika hade jag tänkt, Jag hittade pojkvän och skulle nog ha haft svårt att vara så länge borta. Så det blev Uppsala ett år istället. Och jag kom hem efter ett halvår... :D
Förstår din längtan, jag tycker ibland att det är jobbigt när Emmy är borta två veckor! Tur att vi lever i detta århundrade så man kan hålla kontakten vart man än åker nästan.
KRAM
Vilken kille, vad tufft att åka så där! och vad gulligt att tänka på dig.
Jag stod på torget i Florens när mina barn ringde och jag fick tjockt i halsen så det inte gick att prata, förstår precis hur du känner det.
Åh, vilken fin bild på dig! Jag ser på ryggen hur du längtar!
Och jag tror aldrig att de blir gamla nog, för att man ska sluta sakna och oroa sig.
Det är nog mammors lott i livet...
Kram på dig!
Barn förblir nog alltid barn. Gråt du en skvätt! Se sen framemot glädjetårarna när han kommer hem.
Barn blir nog aldrig vuxna tror jag! *skrattar* Min har inte rest så, än, men jag kan tänka mig att det är jobbigt! Som tidigare skrivits, tur man har mail idag. Kram =o) Fin bild.
Vilken fantastisk relation!
Skicka en kommentar